23:18:00
Att möta vilda djur...
Att möta vilda djur ute är oftast helt ofarligt och allt som händer är att hästen hajar till lite grann. Idag var jag ute och red på Donna, barbacka såklart! När vi nästan var hemma såg vi hur älgar passerade grusvägen och tog sig ut på gärdet bredvid oss. Donna hajade till och gjorde halt men gick sedan framåt när jag bad henne om det.
Det som skilde detta möte från ett vanligare möte där älgarna väljer att lunka in i skogen var att den här älgkon hade två kalvar med sig som hon förmodligen fasade för var i fara!
Hon började gå emot oss och jag kände hur både jag och Donna började bli oroliga. När hon kom så nära att det kändes hotfullt och sänkte ned sitt huvud kände jag att jag måste av Donna innan hon får panik!
Det är en stor skillnad att sitta på en häst som är rädd och en som rent av får panik och så väl som jag känner Donna så kände jag att om hon drar iväg så kommer jag inte hänga med.. Jag slängde mig av och fortsatte gå hemåt, med älgen flåsandes i nacken på andra sidan diket. Hon följde oss sådär läskigt nära och länge..
Det var faktiskt ett ganska läskigt möte med älg som istället för att ta sina kalvar och gå bortåt skogen valde hon att placera sig själv emellan oss och ungarna på ett väldigt hotfullt vis.
Vi kom hem helskinnade och jag kunde faktiskt sitta upp bara hundra meter bort och skritta hem på en häst som lugnat ner sig.
Efter att Donna fått sitt pass var det dags för Mano, som skulle få sig sitt första pass i ridhuset sedan skadan. Delvis är underlaget så osäkert för honom just nu och sen är han ju väldigt rusig när man rider ut.
Pauline sällskapade med Q i ridhuset.
Först red jag lite volter i båda varven med några inslag av halter för att känna att han var med mig. Sedan fick jag påminna honom om lite basic-grejer såsom yttertygel och skänkelhjälperna. Sedan travade vi på stora volten och det gick faktiskt både bra och mindre bra. Han blir ju lite rusig och helst av allt vill han ju bara galoppera (vilket han såklart inte får). I vänstervarvet hade han mycket lättare för att ta stöd på yttertygeln och jag lyckades böja igenom honom bra. I högervarvet var det svårare och när det blev lite jobbigt så la han till lite krångel t.ex. så slog han plötsligt på en tvärnit och blev "JÄTTERÄDD" för bommarna som låg på sargen... När han sedan släppte det så gick det okej, än dock inte lika bra som i vänstervarvet men godkänt.. till slut.
En trött men ändå nöjd Mano efter detta pass.
(gammal barbackabild på Mano & mig ifjol)
Båda hästarna behöver ridhusträning minst en gång i veckan framöver! Speciellt Mano om jag ska få igång honom helt och hållet. Han är ju inte sådär fjantig med mörker heller så det spelar ju ingen roll. Donna är ju lite fjantigare när det blivit mörkt men nu har jag ju en super-duper-mega-bra pannlampa, som jag fick som överraskning i mitt påskägg i påskas av min kära man, och när jag haft den lampan så har Donna mer eller mindre trott att det är dagsljus vilket har resulterat i en snäll och avspänd häst i skogen trots att det varit mörkt.
Jätteskönt och jag kommer inte vilja rida utan den något mer!