00:16:00
Långritten hemma
Jag insåg att jag inte ens bloggat om min och Åses långritt vi gjorde här i torsdags förra veckan!?
Den historien är för bra för att missa.
Åse kom till mig vid en lagom tid på torsdagsmorgonen, vi sadlade och begav oss iväg. Jag visste knappt var vi skulle ta vägen men hade spanat in en grusväg som vi skulle börja med!
Några kilometer in fick vi inse att vi blev tvugna att göra något som går oss kraftigt emot: VÄNDA..
Men vi behövde bara rida ca 1km tillbaka tills vi hittade vägen vi egentligen skulle svängt in vid.
Åse som är den mest erfarna kartläsaren av oss fifflade upp karta och kompass och hittade en väg vi sedan skulle välja att rida på. Vädret var vackert och vi hade "gott om tid" (lite tidsoptimister har vi nog alltid varit!).
Vi stötte på ett mindre problem en bit fram.. en bro..
-MAN VÄNDER INTE! säger Åse bestämt..
Åse tar täten och manar Hannibal framåt över bron och jag och Donna trippar försiktigt hängandes i svansen. Ja, det var läskigt! Det tyckte både jag och Donna.
Det skulle sedan visa sig att även Åse tyckte samma, när vi kommit över bron är hon ganska blek och jag inser då att Åse har en rädsla för broar, vilket jag absolut inte tänkte på! (läs mer om hennes upplevelse HÄR)
Vidare visade kartan att vi skulle följa en väg till vänster, vilket vi också gjorde.. Jag skulle väl kanske inte våga påstå att det var en väg, men en vall ovanför kvismare kanal iallafall!
Där kartan sedan visade att det skulle gå ytterligare en bro/väg fanns ingenting.. Så där stod vi, mitt i ingenstans med illviljan att vända (Åse vägrade dessutom rida över bron igen) och med ett väldigt brett dike framför oss.
Red en bra bit uppåt i kanten på ett gärde, nådde en övergång och red tillbaka på andra sidan.
Vi kom sedan in i en kohage som var öppen och inte innehöll några djur förstås!
När vi ridit 10-15 minuter inne i hagen inser jag att vi har staket runt oss...
-Åse, hur ska vi ta oss ut härifrån?
Efterföljt av fniss, skratt och trams.
Vi hittade en väg ut och hamnade på safe mark på grusväg:
Sedan kom ytterligare en bro, som inte alls kändes läskig att rida över och jag och Donna tog täten:
Vi red förbi öby kulle, mötte en filmande tysk man, hittade vägen hem (och mobilerna laddade ur lagom tills vi hade ca några kilometer kvar till stallet). Vi kunde ändå räkna ut att vi ridit ca 16km när vi kom tillbaka till stallet iallafall!
Åse och hennes gula tappra ponny är ett helt fantastiskt sällskap på sådana här galenskaper (hon är faktiskt den mest vågade av oss och är den som driver det hela mest iallafall). Hon förgyller många av mina dagar ♥
Och ingen tur är den andra lik😃. Fasen va skoj vi har, vi måste få till nästa runda snart💕.